VAR TOG DEN LILLA VALPEN VÄGEN, INTE VET JAG...

De senaste två veckorna har Hjalmar plötsligen blivit mer lik en vuxen hund, om än i halvformat. Nästan allt bus och bråk är borta, som att stjäla och tugga skor, dra omkring med kläder och filtar, riva papper i små strimlor, köra omkring Biabädden som det vore en båt, hindra husse att klä sig genom att dra och nafsa i kläderna, skälla och slåss med tant Vilja, kissa här och var osv.

I stället är han en tonårskille, som ifrågasätter eller vägrar mattes kommandon, hellre leker med hundkompisarna på kursen än träna, tar Viljas mysplatser i mattes säng och däcksstolen och morra hotfullt om någon närmar sig honom när han gnager på tuggben. 

Hjalmar blir allt bättre på att träffa människor och hundar på promenaden och gillar särskilt barn. Och han tittar förvånat på sitt lyfta ben när han kissar, undrar nog vad som händer och varför.

Saknar vi då valpen, nåja, visst är de otroligt gulliga och mysiga som småvalpar, men det är ju ett slitigt dygnetrunt jobb, och ofta frustrerande när kisset alltid hamnar utanför valpmattan av blöjpapper. Men det är nog riktigt bra för två pensionärer, för vi är ju helt upptagna av valpbestyr, i stället för att grubbla över vårt lands coronamisslyckande eller brustna vaccinationslöften.

Den 28e fyllde Hjalmar fem månader och uppvaktades med husses berömde falukorvspytt och glömda sommarglassar.

VALPEN I FÖNSTRET

HJALMARS ÄLSKLING

Hjalmar är ganska trygg och frimodig med andra hundar, det visade han på valpkurser som nu är slut och nu på unghundskursen. Det blir tydligast när han leker med grannens Fralla, Rosie. Hon är ett halvår äldre än Hjalmar men fortfarande lekfull. Rosie är en frigångare, husse öppnar altandörren sedan går hon var hon vill, först till grannen norröver och bajsar på deras tomt, sedan gärna till oss. Ofta står hon utanför dörren och väntar när vi öppnar.

Hjalmar älskar Rosie för hon kan turas om i leken, först bli den jagade sedan den som jagar. De kan hålla på minst en halvtimme utan att tröttas. Rosie vill aldrig gå hem, husse springer fram och tillbaka men det är svårt för hennes anatomi gör halsband omöjligt.

HJALMAR SNÖGLAD

Nya spännande teorier om hur hunden domesticerades berättas i NYT. Forntidens människor åt bara feta delar av nedlagda villebråd, och gav finköttet till tiggande vargar.

”It’s the middle of the last ice age and you are in the cave on a cold winter’s night chewing the fat, and I don’t mean gossiping. You are chewing real, gristly fat from some animal you just killed and cooked because if you eat only lean meat you’ll starve to death or get protein poisoning. By evolutionary necessity, you find fat irresistible. Many thousands of years later this will cause your descendants to eat Doritos and Slim Jims, but that’s not your problem.

Still, you have leftover lean meat because that’s not the part of the musk ox that people like. What to do with it? Toss it to the wolf pup! You don’t know why you took the beast in, but it’s cute, and it seems to thrive on the parts of the kill you don’t favor. If this happens often enough, and you and your children and their children end up keeping some of these wolves and their progeny, what do you get? Dogs!

Maria Lahtinen, an archaeologist at the Finnish Food Authority, and a group of colleagues published this idea in a bit more scientific detail on Thursday in the journal Scientific Advances. Dr. Lahtinen, whose main research is not on domestication but the diet of Arctic and sub-Arctic people, had a notion that the different dietary needs of humans and wolves could be key to the origin of dogs. It is, she said, “a completely new hypothesis why initial dog domestication took place.” Two species, both carnivores to a greater or lesser extent, with different nutritional needs, could have a commensal relationship. The wolves would benefit and the humans, at least at first, would neither lose nor benefit.”

Hjalmar växer så det knakar på hundpellets men också matrester och husses special, ugnsrostad kycklinglever blandat med ris. Lyktar pyton men älskas av ättlingarna till forntidens vargar.

Han gillar som alla hundar snö, och hoppas att det ska komma massor. Det bästa med snön är snöbad, att rulla runt tills man luktar snömos. Nu väger Hjalmar över 9 kg dvs. dubbelt så mycket som småhundarna som tanterna bär omkring.