Våran fina tax Vavve döptes om till Nisse efter scenen i Jönssonligan ”Nisse ska bada”, men Nisse var ju en sko, ganska kul. Nisse var den snällaste och försiktigaste hund man kan tänka sig. När han mötte en större hund smet han in mellan våra ben och blundade. Men en gång på Ljusterö blev han arg på en fjärilslarv stor som ett finger, de slogs i 10 min och larven vann.
Welshen Viggo var nästan lika snäll, men inte lika försiktig. Han var alltid glad och kärvänligt, blev aldrig arg och älskade alla människor och hundar. Han räddade livet på oss flera gånger. En gång i en tysk stad gick Ingemar och hundarna en kvällspromenad i parken bakom järnvägsstationen. Då kom elaka skinnhuven med arga och lösa amstaff och pitbill springande mot dem, de skällde och skrek. Malte och Ingemar försökte fly, men Viggo slog kullerbyttor och dansade av glädje. Fulhundarna och fulgubbarna skakade på huvudena och gick därifrån.
Vi har trott att allaWelshar är likadana, för det har alla varit som vi mött. Tills vi fick Hjalmar, han verkar bli en alfahanne, orädd och tar gärna en fight. Men man vet inte så mycket om hundar och olika raser, vi får se tiden ann.
Hjalmar verkar också bli en riktig bollpojke, som alla våra spaniel, utom Viggo. Viggo gillade bara att tjuva Maltes tennisboll, springa långt bort och spotta ut den under en buske.
Nu är Hjalmars favvolek att släppa tennisbollen på berget och springa efter, gång efter gång. Eller att beundra utsikten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar